-

Goddagens! :)

Det har blivit långa inlägg med långt mellanrum men jag har kommit fram till att det kmr bli lite så, jag tkr om att bara skriva om min tankar o funderingar men samtidigt om min vardag i sin helhet för att kunna minnas det senare i livet :)

Just nu är mina hjärna full med funderingar angående ålder & mognad. Det känns lite som att jag borde vara några år äldre för ibland känns det som saker som "folk i min ålder" tycker är kul kan jag tycka att är barnsligt/omoget osv. Detta gäller inte allt men vissa saker, och sen igen så kan det vara tvärtom, inte att jag känner mig älde (som jag ibland gör när jag tkr sånt folk i min ålder gör är barnsligt) utan snarare att jag var yngre, det känns som om det skulle var rätt. Jag känner mig helt enkelt inte hemma i min ålder typ, o detta gör mig minst sagt tokig och absolut förvirrad! :S

För att nämna en sak som är typisk för mig så är det att förutom mina vänners bloggar så läser jag om folk som har barn, väntar barn osv. Varför? Jo för att jag tkr det är intressant såklart, annars läser man väl inte? Medan kanske andra 16 snart 17åringar läser modebloggar o sånt som faktiskt inte alls intresserar mig särskilt mkt så läser jag då hellre om saker som handlar om barn. Jag har inte tänkt på det här så mkt egentligen, förutom då att jag anser att saker är barnsliga att göra vid min ålder osv tills idag. Vilket är just typiskt mig, har jag inget specifikt att göra så tänker, funderar och grubblar jag mest hela tiden. Det är säkert nyttigt det med, i viss mån men för mig går det nästan till överdrift.

Ska jag vara ärlig så vet jag inte varför jag skriver det här heller, folk kommer väl tycka att jag är tokig.

Men ärligt talat så är det här egentligen inget nytt, jag har alltid gillat barn och (av okänd anledning) har barn väldigt oerhört ofta tytt sig till mig istället för ex. min 3år äldre syster. Varför som sagt vet jag inte, har inte den blekaste men så är det iallafall. Och nu är jag som 16åring också gudmor (vad vet jag kanske det är vanligt) men det tror jag också har en viss orsak till att jag på senaste tiden mer tänkt på det här med ålder o mognad. Jag kan ofta känna att jag har ansvar för så mkt att jag inte riktigt kan släppa det o bara tänka på mig själv o ha kul. Ganska konstigt egentligen men tjaa, så känner jag iallafall och jag kan säga att det är skönt att skriva ner det, om någon orkar läsa mer än 2 rader är sedan en annan sak men jag har iaf nu fått "lätta mitt hjärta" iallafall, och det borde jag göra oftare. Saken är bara den att det finns mkt jag borde skriva/prata om men man kan inte skriva om vad som hellst såhär för allmänheten och jag har ingen som jag heller riktigt kan prata med om precis allt, jag har några vänner som jag kan prata om mkt med men inte precis allt, det är helt enkelt för mkt för andra att ta in kanske, eller så är jag bara rädd för att dom inte ska förstå o att dom ska tycka jag är knäpp och kanske sluta prata med mig? Vad vet jag, jag har blivit sviken så många ggr nu att jag inte har lust att gå igenom det igen, det orkar jag helt enkelt inte. Tror inte heller det finns en enda männsika som upplevt så mkt konstiga saker som jag har gjort, lr snarare så hoppas jag inte det. För det förtjänar ingen, inte ens de människor som fått mig att gå igenom oerhört tunga saker, nej inte ens dom.

En annan sak som jag funderat på är motton, motto som att "ta dagen som den kommer", lr att leva som om denna dag var den sista kanske någon följer men inte jag. Jag är för planerad som person för det tror jag, även fast jag under en period av mitt liv levde just så, dag för dag utan att veta hur denna lr morgondagen skulle sluta.

Ett "motto" som jag iaf levt med under en längre tid o som nu alltid kommer stanna är: what doesn't kill you makes you stronger. För efter egna erfarenheter så har det hjälpt mig att tänka så, många gånger! Det jag försöker säga med det är att jag vet att det funkar o att det ger en lite hopp i den mörkaste stund för tro mig, jag har upplevt beckmörka stunder.

// Hanna, ålands största grubblare. (skrivet 10.1)